Varför kyrkan i Wi inte brändes

Har du sett filmen Chocolat, tror jag att det stavas, om damen som med sin dotter kommer till en liten inskränkt by full av religiös intolerans och startar en affär där hon säljer choklad i olika former, bl a med ett recept direkt från indianer i Amerika.

Det dyker också upp flodfolk, Johnny Depp, som kommer med en flodbåt och ankrar vid flodstranden men omedelbart möter motstånd från den intoleranta borgmästaren. Frågan dras i fullmäktige, där servila människor vill köra bort flodfolken men borgmästaren förklarar att det inte är möjligt därför att området är allmänning varför allt får finnas där.

Bilden ovan kommer från ett änge i Vall, där den första kyrkan på Gotland byggdes av Botair. Emellertid brändes den, förmodligen på order av Gotlands högsta organ, Gutnaltinget. När i tiden detta skall ha skett vet vi inte men 8-900-talet är att gissa.

Botair gav dock inte upp utan byggde en andra kyrka, denna gången i Vi, som man tror är Visby, se Peters kyrka. Också den ville folk bränna men tidens starke man, Lickair i Stenkyrka, trädde fram: "Oc segþi so herþin ai brenna mann ella kirchiu hanns þy et han standr i wi. firj niþan clintu", dvs att man inte kunde bränna kyrkan (eller Botair som hade kättrat upp på taket) eftersom den stod i "wi".

Skattefinansierade historieskribenterna drar oftast till med att ett wi utmärker ett heligt ställe och att det således var därför folk inte fick bränna kyrkan, dvs det skulle vara ett brott mot platsens helighet att ställa till något sådant. Men om nu platsen var helig före det att kyrkan byggdes så är det mer än underligt att Botair överhuvudtaget fick bygga kyrkan där.

Jag tror att kyrkan stod på en allmän plats alldeles som i filmen Chocolat och att det var därför den inte brändes, dvs motsatsen till vad som oftast hävdas.

- Vad tror du?

Ps. Om du vill kan du besöka Kulstäde i Vall eller ställa dig och grunna en stund vid S:t Per i Visby, där den första kyrkan på Gotland fick stå kvar - om nu inte inte... se Före nedom klinten. Ds.

/text och foto Bernt Enderborg