Historia, Annorstädes socken
Undertecknad försöker läsa så mycket han orkar om Gotlands historia - det finns groteskt stora mängder och miljarder påståenden. Denna sida handlar om påståenden om Gutasagans uppgift om gutarnas anslutning till sveariket. Så här säger Gutasagan:
"Så gick gutarna av egen fri vilja under svearnas kung, så att de kunde fritt och utan risk fara till alla platser i Svea rike utan tull och andra avgifter. Så äga och svearna fara till Gutland utan kornband och andra förbud."
Dessa meningar i Gutasagan ställer till oreda i den storsvenska historien. Och det påstående som vanligen finns i litteraturen är ungefär vad som sägs på tacitus.nu:
"Det går även att ha källkritiska invändningar på den starka tendensen i Gutasagan att skildra anslutningen till Sveariket som något gutarna gjorde helt frivilligt."
Det är det vanliga, ordande om tendenser hit och dit. Nu har Tacitus i och för sig fått det hela lite om bakfoten, ty det som vanligen sägs om tendenser är att Gotland beskrivs som självstående i Gutasagan, dvs inte beroende av någon stormakt.
I Gutasagan finns till att börja med inga tendenser. Det står i klartext att gutarna gick under svea konung helt frivilligt och att alla som försökt inta Gotland till i början av 1200-talet hade fått smörj. Och vidare sägs att Gutarna gick under Svea konung för handelns skull, det står i klartext, och det där med att Gotland var ett skyddsland är nonsens, se Skyddslandet Gotland.
I stället för att åberopa "tendenser" och annat så vill jag att du bevisar att svearna har intagit Gotland före 1600-talet. Några tips är att läsa om Wulfstan och kolla Florensdokumentet samt konkludera att det står i Upplandslagen från slutet av 1200-talet att Gotland ingick i Sveariket.
- Men varför skulle detta inte har skett frivilligt? Bevisa motsatsen!
Tills vidare betraktar jag alla påståenden om att Gotland inte gick under Svea konung frivilligt som rent nonsens, och detsamma gäller förresten påståenden om att Gotland inte var fristående tills långt in i medeltiden.
/text och foto Bernt Enderborg