Kåseri, Annorstädes socken
När den sköna hösten är här, sval, och samtidigt med att ett och annat brunt löv singlar ner från lönnarna ser jag citronfjärilarna fladdra, en utblommad maskros, fuktighet, och i Gotlands skogar trivs jag bättre än i öppna landskap.
Kanhända är allting ett konstverk, och kanske är det därför jag trivs. För en liten stund slipper man allt pretentiöst prat - morgonnyheter, politik och apspel - alla sinnen rensas och återvinner sig själva i oändligheten av ljud, dofter, färg.
I skogen blir man ibland påmind om vad vi är för några. Vi är ett djur bland andra djur, och fanns det större rovdjur på Gotland så kunde den lilla ringen av fjädrar ovan, kvarlämnad av någon som har kalasat i mitten, i stället ha varit sönderslitna stövlar, halvtuggade remsor av jeans och den röa tröjan. Det finns flera viktiga proteiner i vanligt folk (i somlia rent av struntviktia tyx de).
Gotlandshumlor vet när det finns mat. I många år har vi haft som mål på Gotland att folkmängden skall öka. Allehanda åtgärder, konsulter, projekt och ditten och datten har försökts, men oftast förefaller resultatet magert. Kanhända omvänd psykologi skulle fungera:
- Det händer ingenting på Gotland, vi har ingenting att göra, allt står stilla, humlorna håller på att svälta ihjäl, skallerormar, flytta för allt i världen inte hit. Det finns inga köer, maten har tagit slut, båten läcker, skatten är för låg!
Jag har förmodligen trollgener och trivs bäst på hösten. Var trivs du bäst?
:-)
Välkommen till Gotland!
/text och foto Bernt Enderborg