Artiklar, Ala socken
Den 9 juni 2013 vandrade jag och omkring 20 andra med Naturskyddsföreningen Gotland i fornminnesområdet Fjäle under ledning av Anders Lekander; på fotot från parkeringen introduceras de sköna och historiskt intressanta Fjäle ängar.
Det är inte alldeles säkert att en gute skulle kalla området, som är ganska stort, för en äng, eller ängar, ty det har börjat växa till rätt ordentligt i början av det hela. Det måste betas av djur, lamm eller så, för att inte förbuskas. Det blir snabbt gott om självsådda trän och om några år kommer man inte längre att få upplevelsen av de höga ekarnas gröna rymd såframt inte något görs.
Men än är det slående vackert; här är hela gänget nästan framme vid de rekonstruerade husen där vi la våra medhavda kaffekorgar. Vi hade redan kikat på olika växter, t ex sårläka, en pytteliten vit blomma, och lunglav. I botaniska kretsar är Fjäle ängar berömda för sin rikedom av mossor och lavar; Anders berättade att det hade hittats över 60 arter på en ask (för övrigt så hade askdöden slagit till i trakterna, en svampburen trädsjukdom varför det stod döda eller döende askar här och var).
Anders, högerst på kortet, redogjorde korteligen för ängets kända historia vars huvudpunkt är att allting övergavs någon gång på 1300-talet och på det stora hela har förblivit orört sen dess. Det är kulturmark sen digerdödens dagar, tämligen unikt, även om det finns andra mindre byar från andra tidsåldrar som förefaller plötsligt övergivna, som t ex Vallhagar i Fröjel och Visne ängar; sistnämnda ligger förresten bara halvannan mil från Fjäle i Alskog socken. Fjäle, Vallhagar och Visnare är mindre byar men för övrigt är det makalöst gott om ruiner från olika tider, se Ruiner på Gotland, en översikt.
Strax efter den frodiga delen och de rekonstruerade husen ligger en liten vad man nog kan kalla platå, som är torrare och magrare men det är där som järnålders- och medeltidsfolket hade sina boningar, ruiner finns kvar efter båda.
Bilden visar Backklöver. Eftersom Fjäle ängar består av frodig ängsmark lite sankare områden, det som jag kallar platå och uppe vid gravfältet är det väl hällmark, blir artrikedomen i det närmaste hänsynslös. Skulle en botanist redogöra för alla blomster, grässorter, mossor och lavar så bleve man nog stående ett par veckor, och hade man därtill en arkeolog med sig fick man stå en vecka till.
Här har vi den medeltida gårdens gravfält; gravarna är tillsnyggade av arkeologer och ligger i Alskog socken, inte Ala som själva ängarna.
Nu skall jag berätta en rolig historia som inträffade på vägen tillbaka från gravfältet ner till ängarna - det är svårt att vara väluppfostrad. Tidigare under vandringen hade jag hört att en dam kunde många blomster och växter, hon pekade, visade och berättade något litet roligt om varje växt, varför jag språkade lite med henne. Det visade sig att hon var pensionerad lärarinna, eller om det möjligen heter lärare nuförtin, såna som jag säger fröken. Hon sa att det gällde att hitta något annorlunda att fästa i minnet för att komma ihåg vad alla blommor heter, och så tog hon upp en liten gul blomma, frågade om jag visste vad det var och höll den i den lilla gluggen mellan framtänderna.
Så klart var det en käringtand, men vad svarar en väluppfostrad gosse efter denna förevisning? Jag kunde ju inte säga: "Aha, en kärringtand!" och därför mumlade jag något om ärtväxt. Vi skrattade lite åt mitt bryderi. Jag kommer nog alltid att veta hur blomman ser ut men själva kärringen glömmer jag väl snart.
Jag har för övrigt iråkat liknande svårigheter förut varför min son gav mig en uppsträckning och svar på tal, se Gutaspegeln. Ovan kallar jag ju lärarinnan för "kärring", men det är bara på skoj, det var en trevlig och rolig fröken.
Guteinfo tackar Naturskyddsföreningen och alla trevliga deltagare för vandringen. Man lär sig mycket på ett par timmar och Fjäle ängar kan vi rekommendera för alla och envar som är intresserade av natur eller historia.
De anordnar fler vandringar, du kanske borde gå med. Det är oftast häftiga saker som visas, se föreningens program för 2013.
/text och foto Bernt Enderborg