Artiklar, Östergarn socken
Cédric Schwartzler vann den individuella klassen i Östergarn Marathon 2004 på tiden 2:38:45, och hade därmed sprungit de 42.195 metrarna ett par minuter snabbare än tvåan och fjolårssegraren Olof Thunegard och cirka sex min fortare än Martti Mustonen.
Det finns förstås en hel radda olika klasser att tävla i för 300 bagis, men sånt kan du läsa om på hemsidan (resultaten finns där), här skall vi bara tala om att maran finns, visa upp några fotografier därifrån och skriva lite grann. Något som emellertid kan vara bra att känna till för vanliga människor är att det inte bara finns individuella klasser där folk likt greken springer avskräckande långt utan också lagtävlingar, stafett som uppenbarligen inte ter sig omänskliga för frisksportare.
Östergarnslandet, som vi säger på Gotland, är mäkta naturskönt med såväl vilda klippor, uttorkade stenkuster men också intagande ängen och långgrunda sandstränder. Det finns allt från korvmojjar till högkvalitativa restauranger och en typ av café du inte trodde fanns kvar i denna världen.
När du är på Gotland så bör du alltså besöka Östergarnslandet, så långt österut det går på Gotlands bredaste ställe, huvudorten heter Katthammarsvik - mera info om själva socknen finns lite längre ner på denna sida.
Många turister har ju saknat solen i juli detta nådens år 2004. De som tävlade hade förmodligen ingenting emot att solen höll sig borta åtminstone denna dag.
Det är inte mycket till att kyla av sig med, en plastmugg kallt vatten. Man kan inte låta bli att beundra dem som springer. Frisksportare är ett på tok för litet ord, det är nästan omänskligt.
För de som vill springare kortare än över fyra mil finns som tur är en stafett där lag om tre man delar på milen.
Här har vi en kille som just har sprungit sin del av stafetten, en och en halv mil ungefär, och lagt sig ner för en stunds välförtjänt vila.
Killen på bilden trodde jag var en vanlig man, en sån som inte springer Marathon, men det är uppenbart att man oftast har fel. Man kan fundera ett slag på ifall stafettsträckan möjligen inte skrämmer slag på vanliga kvällsjoggare, kanske är det så, kanske kan många människor springa Marathon utan att veta om det, åtminstone stafett, men när jag kikar efter på bilden så ser jag ju att den mage som borde finnas där helt enkelt inte finns.
Här har vi Henrik Johansson som efter sju-åtta kilometer bara springer vidare som om ingenting hade hänt, lite svettigare bara.
Det var förstås jättemånga som tävlade i Östergarns Marathon 2004, såväl ensamma som i stafett, och alla är de värda applåder, men Henrik kommer från Gotlands Räddningstjänst, där de lediga skiften ställde upp med varsitt lag.
Det är rätt skönt att veta att Räddningstjänsten lätt orkar springa någon mil om det behövs.
/text och foto Bernt Enderborg