Kåseri, Annorstädes socken
När fuktiga Gotlandsvindar blåfärgar fingrarna med minusgrader är det inte alltid man tänker på att solen skiner. För det är väl så man tänker. Soltimmar va, det är ju svinkallt, vad är det att skrävla om?
Men om man tänker på tiderna för solens upp- och nedgång så inser man raskt att det inte är på vintern som soltimmarna finns.
Strindberg skriver i den där övermänniskoboken, vad den nu heter igen, Havsbandet nånting kanske, då han sitter på en kobbe i skärgården och hittar några blomster i en skreva att de hade drivit i land från "vinlandet Gotland".
Många som besöker Gotland gör det för att gutarna är som de är. Solglimt i ögonvrån, värme från solen, vi tar oss tid, glädjen själv bor hos oss, vi skiljer inte på kreti och pleti.
Ibland hör man att det är så enkelt på Gotland, ett slags agrart område där en massa efterblivna bönder förhindrar tidens tillväxt. Det måste byggas en kryssninskaj, vi måste ha utveckling, schvung och fart, turism, hurra, hurra, men framförallt måste vi ha konstant ekonomisk kris så att hela högar av experter gör skäl för lönen.
Men det är inte därför solen bor i vårt bröst. Det är inte för att den finns, utan för att vi vill det. Du kan bli gute när du vill.
Välkommen!
/text och foto Bernt Enderborg