Historia, Annorstädes socken
Valdemar Atterdag på bilden ovan från en kalkmålning i S:t Peders kirke i Næstved i Danmark var yngste son till den danske kungen Kristofer II. Han föddes omkring 1317, uppfostrades furstligt i Tyskland vid Markgreve Ludvig av Brandenburgs hov, den tyske kejsarens son, ty hans syster Margrethe var gift med greven.
Junker Valdemar, som han kallades vid det tyska hovet, erbjöds år 1340 av Hansestaden Lübeck en här för att återvinna makten i Danmark, som hans far hade pantsatt till de två holsteinska grevarna Gert och Johan.
Efter diverse slag träffades parterna, de Holsteinska grevarna och Valdemar, vid förhandlingsbordet. Till att börja med härskade han över norra fjärdelen av Nörrejylland, men lyckades efter 20 års ihärdig köpslagan samt våld och list att samla hela danska riket under sin spira.
Valdemar Atterdag skapade en modern här av bepansrade ryttare som landsteg från flottan och angrep fiender överallt, snabbt och effektivt. Hans rykte som fältherre var så stort att den franske kungen, som var sysselsatt med hundraårskriget mellan Frankrike och England, erbjöd honom en stor summa pengar för att hjälpa dem. Han fick till och med förskott, varför han drog samman sin här i Ribe, men den engelske monarken Edward III fick nys om saken och bekostade ett uppror i Danmark som förhindrade allt.Åren innan 1361 begagnade Valdemar Atterdag den svenske kung Magnus Erikssons trassligheter för att återvinna de skånska landskapen. Magnus Smek, så kallas han, sonson till Magnus Ladulås och gift med visans Blanka, Blanche av Namur, och kung över Sverige och Norge, hade nämligen ordnat det så för sig att hans yngste son Håkan skulle bli tronföljare i Norge på sin myndighetsdag och hans äldste son Erik tronföljare i Sverige vid hans död. Håkan blev myndig 1355 och övertog planenligt Norges tron men den äldste sonen Erik nådde inte tillnärmelsevis samma ställning i Sverige där ju fadern själv satt i vägen. Norge var egentligen ett arvrike, dvs kungen äldste son skulle överta tronen, men detta hade alltså frångåtts. I oktober 1355 höjde Erik upprorsfanan och stora delar av den svenska adeln följde honom. Far och son förde krig mot varandra och båda bad de Valdemar Atterdag om bistånd, som förstås lovades dem båda. En förlikning träffades mellan far och son, vilken hade till följd att 1357 var Magnus Smek kung över Närke. Punkt. Magnus Eriksson allierade sig därför med Valdemar Atterdag och lovade honom därvid bl a Skåne, som han själv hade köpt 1332 av panthavarna för 34.000 mark silver. Erik dog emellertid i juni 1359 i en pestepidemi som kallas barnadöden varför Magnus Smek återigen var kung över hela Sverige. Valdemar Atterdag ansågs sig lurad och intog Skåne 1360.
1361 tog Valdemar Atterdag Öland med Borgholm och Gotland med tillhjälp av sin moderna och bepansrade här. För Gotlands del kallas det hela Visby brandskattning, och det var efter detta som han antog titel ”de gothers konge”. Ty det intressanta med Valdemars krigståg till Gotland är inte att han brandskattade Visby, om han nu gjorde det, utan att den urgamla gutniska republiken krossades och att han satte en dansk mössa på gutarna.
När han återigen kommit hem från Gotlandståget till Vordingsborg, hans starkaste fäste i Danmark, mottog han 77 krigsförklaringar från Hanseförbundet. Han satte upp en gyllene gås i den högsta spiran och sa på den plattyska han talade hela sitt liv: "Sevenundseventig Hensen und sevenundseventig Gensen macht nicht."
Det brukar sägas att Hansestäderna sopade Östersjön med Valdemar efter tilltaget att brandskatta Visby. Men det var inte det som utlöste Hansans reaktioner, inte heller hade den makt att sopa Atterdag någonstans överhuvudtaget. Valdemar tog sig nämligen för att beskatta sillfisket i Öresund, hans viktigaste inkomst, varvid fienderna snart samlades i ett än större förbund: hela Hansan, och därtill slöt sig Sverige, Mecklenburg, Holstein, hertigen av Sönderjylland och den jylländska adeln. Först efter att ha slagit Hansans samlade flotta en gång och efter flera stridigheter fann Valdemar för gott att lämna Danmark. För Sveriges del kan nämnas att ännu 1363 gick kriget med Valdemar Atterdag så illa att Magnusson Erikssons ställning försvagades till den grad att han halvt om halvt avsattes och ersattes med sin son Håkon, som hyllades på Mora sten 1363.
Varaktig fred uppnåddes först 1370. Valdemar Atterdag kom tillbaka till Danmark först 1372 och avled tre år senare på sitt jaktslott vid Gurre på norra Själland.
Valdemar Atterdag var en erkänt stor statsman och det danska riket gick en stor tid till mötes under hans efterföljare och dotter, Drottning Margareta, Rikenas nådiga fru.
Bilden ovan kommer från en kalkmålning i S:t Peders kirke i Næstved, Danmark. Vi har fått tillstånd av Michel Steen-Hansen på Ringsteds Bibliotek att använda bilden. Vi tackar så fint vi kan.
/text Bernt Enderborg