Historia, Annorstädes socken
Någon gång mellan 550 och år 1100, säger forskarna, har gutarna ingått ett avtal med svearna om frid - osäkerheten om när är alltså stor. Den enda källa som finns är Gutarnas krönika (Gutasagan), där det sägs att Awair Strabain var den förste som fick fred gjort med svearna.
Olika författare tolkar alltid Gutasagan så som det passar dem. De flesta förefaller vara storsvenskar och tycks mena att det fanns ett Sverige som gutarna kunde träffa avtal med. Något Sverige står emellertid inte att läsa om i Gutasagan utan där nämns i stället sveariket, svea konung och Uppsala konung. Det som i dag kallas Sverige fanns nog inte när avtalet ingicks, men att gutarna hade ett Allting i sin farmannarepublik vet man dock.
Läsövning från Gutasagan:
"Mangir kunungar stridu a gutland miþan haþit war. þau hieldu gutar e iemlica siþri Oc ret sinum."
Gutasagan säger att många kungar stred mot Gotland under heden tid, men att gutarna alltid behöll segern och sin rätt. Detta stycke brukar forskningen bortse från, ty det utsäger ju tydligt att det inte fanns någon sveakung eller några andra kungar som rådde på gutarna; det kan nämnas att Gutasagan nämner ” suja kunung och upsala kunungi”, kanske är det samma kunung. Nästföljande meningar i Gutasagan verkar dock hållas för lite mer troliga:
"Siþan sentu gutar sendumen manga tjl suiarikis En engin þaira fic friþ gart fyr þan awair strabain af alfha socn hann gierþi fyrsti friþ wiþr suja kunung."
Sedan sände gutarna många sändebud till sveariket, men ingen av dem fick frid gjord före Awair Strabain av Alva socken, han gjorde först frid med svea konung. Riktigt när i tiden det här skulle ha skett är det ingen som vet säkert, det har gissats på det mesta från 550-talet till 1100-talet. Vi skall påminna oss om Wulfstans påstående från 800-talet, nämligen att Gotland hörde till sveariket på den tiden; uppgiften finner t ex Alf Åberg i Vår Svenska Historia, Lund 1985, s 68 ”intressant” (samtliga forskare verkar hålla Wulfstans påstående för sant). Åberg säger vidare på anfört ställe att svearnas ”Östersjövälde sträckte sig långt söderut längs kusten och att det till och med inneslöt Blekinge, som senare skulle bli danskt”.
Menar man att Wulfstan uppgifter stämmer och att Gutasagans fridsavtal är riktigt, så måste avtalet alltså ha ingåtts före Wulfstans resa på 800-talet. Men man kan fråga sig varför gutarna, trots att ingen hade kunnat erövra Gotland, skickar många sändebud för att göra fred med ”suja konung”.
För den svenska forskningen är Gutasagan härvidlag ännu besvärligare, ty det framgår att Awair Strabain hade fått sitt uppdrag av Gotlands Allting (lanz raþi) och dessutom var beloppen fastställda av dem. Sven-Olof Lindquist har i boken Sextio marker silver var år... förklarat att ännu på 1300-talet, då skatten höjts från 60 till 100 marker så betalade gutarna bara omkring 20% i skatt jämfört med en gård i mellansverige. Skattebeloppet fastställs alltså på Gotland, som därvidlag inte är intresserade av någon ”suja konung” och är bra mycket lägre än den normala skatten. Varför då? Gutasagan säger ju att gutarna frivilligt gick under ”suia kunung” och det förefaller tydligt att gutarna kunde ställa villkor och bara gick med på sånt de själv ville.
Den svenska forskningen säger vanligen att gutarna underkastade sig Sveariket genom det avtal Awair Strabain träffade, och något liknande säger alltså Gutasagan också:
”So gingu gutar sielfs wiliandi vndir suia kunung…”, och den halva meningen i Gutasagan betraktas oftast som sann, att gutarna frivilligt gick under svea konung, och den svenska forskningen kan därmed förklara att Gotland var ett skattskyldigt skyddsland, ty det förutsätts alltid att svearna hade en starkt krigsmakt och att de var ett mäktigt folk, något som dock inte intresserade det gutniska Alltinget när de fastställde beloppen.
Att den där meningen fortsätter: ”... þy at þair mattin frir Oc frelsir sykia suiariki j huerium staþ. vtan tull oc allar utgiftir”, dvs så att de kunde fritt och utan risk besöka alla platser i sveariket utan tull och andra avgifter, bortförklaras oftast, ty i praktiken innebär Gutasagan förstås att det var gutarna som ville något, och därtill beredda att betala en slant för det.
Slutet av meningen krossas t ex av Yrwing (Gotlands Medeltid, s 19) där han säger att just vad gäller tullen så måste Gutasagans författare varit influerad av de förhållanden som rådde då sagan nedtecknades ty ”Han måste, medveten om att hans landsmän på 1200-talet var tullfria, själv tillfogat denna vinst, okunnig om hur den kommit till”.
Hur man väljer att citera delar ur Gutasagan och vidmakthålla det mäktiga sveariket kan man t ex läsa i Hugo Yrwings bok Gotlands Medeltid, där hans framställning bortförklarar obekväma delar av Gutasagan och delvis ägnas åt att nedgöra andra forskare. Yrwing är tydligen förargad över att några tolkar avtalet som två avtal, dvs ett fredsavtal och ett handelsavtal, och nedgör därmed en forskare vid namn Kjell Kumlien genom att säga att denne inte så lättvindigt kan förse ”vår historia med nya arkivalier”. Så här säger Yrwing: ”Guta saga förklarar att Gotland frivilligt gav sig under Sverige, vilket författaren (Kumlien alltså, förf. anm.) motiverar med fördelar, som öns befolkning vann...” Yrwing pådyvlar alltså Kumlien följdslutsatser av Gutasagans påstående om att gutarna gav sig frivilligt under ”suia kunung” (inte Sverige). Att det är Gutasagan och inte Kumlien som säger att så skedde därför att ”...þy at þair mattin frir Oc frelsir sykia suiariki j huerium staþ. vtan tull oc allar utgiftir” tycks sakna betydelse. Landet Sverige står inte heller omnämnt någonstans i Gutasagan, däremot ett svearike.
Men Yrwing har nog rätt i att det endast var ett avtal som ingicks mellan svear och gutar, ehuru hans motiveringar hela tiden utgår från att sveariket var en väldig krigsmakt då avtalet ingicks, som t ex när han redogör varför gutarna inte behövde betala tull: ”När tullar infördes i Sverige, tidigast i slutet av 1100-talet, gällde dessa endast utländska köpmän. De gutniska köpmännen har då, eftersom de var skattskyldiga till den svenske konungen och eftersom tullar ej uppbars på deras egen ö av svenska köpman, befriats därifrån.” Det enda som är sant för Yrwing från Gutasagan är alltså att gutarna har underkastat sig svearna, vilket alltså därmed med nödvändighet måste ha skett före Wulfstans resa på 800-talet, men det säger han aldrig rent ut ehuru han menar att Wulfstans påstående är riktigt (men han säger också att ”Om detta lydnadsförhållande bestått utan avbrott sedan den tiden, är däremot ingalunda säkert”). Parentetiskt kan nämnas att det inte ens faller Yrwing in att man kanske hade tullar på Gotland och att det var därför som tullfriheterna omnämns i det av gutarna dikterade avtalet. Dessutom är det ju så att Gutasagan talar om tull och alla utgifter - gutarna var inte beredda att betala en örtug mer än 60 mark silver.
I sak säger alltså Gutasagan att gutarna gick under svea konung därför att de ville bedriva handel överallt i sveariket utan tull och andra utgifter. Dessutom sägs det också att så äga ock svearna komma till Gotland utan kornband eller något annat förbud (So aigu oc suiar sykia gutland firir vtan cornband ellar annur forbuþ), och denna mening förklaras oftast som falsk eftersom gutarna ju var underkastade sveariket.
Ännu värre blir det ju när Gutasagan talar om vad gutarna var villiga att betala för friden: ”Siextighi marca silfs vm arr huert. þet ier scattr guta so at suiarikis cunungr fiauratighi marcr silfs af þaim siextighi. En ierl hafi tiughu marcr silfs”.
Sextio mark silver varje år, det är gutarna skatt, varav kungen skall ha 40 och jarlen 20. Emellertid säger Yrwing på senast anfört ställe att någon jarl fanns inte i Sverige vid den tiden, och då blir ju den andra delen av underkastelsemeningen alldeles omöjligt. För den svenska forskningen har alltså gutarna på nåd och onåd underkastat sig sveakonungen.
Det sägs ibland att svearna skulle skydda Gotland som en följd av avtalet, ty det står i Gutasagan att: ”hegnan oc hielp sculdi kunungur gutum at waita. En þair wiþr þorftin. oc kallaþin”. Hägn och hjälp skall konungen låta gutarna veta av, när de tarvade och det kallades. Och det här är också ett bevärligt stycke för forskningen, ty Gutasagan säger att sveakonungen får skicka sändebud till Gotland för att hämta skatten – gutarna skickade inte nånting någonstans på egen risk – och sändebuden skulle dessutom ha fullmakt så att de ”aighu friþ lysa gutum alla steþi til sykia yfir haf sum upsala kunungi til hoyrir” (äger lysa frid för gutar att alla ställen besöka över det hav som Uppsala kung tillhör. Och hjälp ville gutarna bara ha när det tarvades och när de kallade, inte annars. Att avtalet skulle avse något allmänt svenskt skydd av Gotland är storsvenskt önsketänkande. Däremot står det i klartext att kungen i Uppsala skulle kungöra att gutarna fick bedriva handel fritt på Mälaren samt att sveakungen skulle vara behjälplig om gutarna därvid hade råkat i knipa.
Vad gutarna ville var alltså att ingå ett avtal med svearna som innebar att de kunde få bedriva handel fritt på Mälaren, och för att uppnå detta var de villiga att betala 60 mark silver om året, en väldigt låg skatt, för skydd på Mälaren mot sjörövare och annat sånt. Punkt.
Nu över till lite spekulation. Man vet att gutarna ägnade sig åt internationell handel och anlade kolonier här och var, t ex i Estland och i Västervik. Och gutarna träffade alltså också ett avtal med svearna för handeln skull i deras rike, och det var på så sätt Birka kom till, ty Adam av Bremen som skrev historia om ärkestiftet Hamburg-Bremens historia från 800-talet till 1072 säger att ”Birka är Gothi stad och belägen mitt i sveonernas land”. Gothi är förstås gutar som likmätigt avtalet ägnade sig åt handel med svearna, som i och för sig enligt avtalet också fick komma till Gotland och därvid slippa tullar, men härav verkar det inte ha blivit något, ty några belägg för sådan verksamhet eller någon kunglig egendom på Gotland finns överhuvudtaget inte förrän långt fram i medeltiden (”ännu omkring år 1300 hade den svenske kungen inga kända egendomar på Gotland”, säger Gun Westholm i Gotlands Arkiv 1997, s 78). Däremot sägs Birka uppvisa många gutniska fynd.
Rent av löjlig ter sig den svenska forskningen när man läser Gutasagan och konstaterar att gutarna anger namnet på den som träffade det första avtalet med svearna, och dessutom vad avtalet innehöll, men att storsvenskarna bara håller de delar därav för sanna som passar in i de egna drömmarna om en mäktig krigsmakt av svear framdeducerad av 1000-talet runstenar ristade med danskt alfabet i Uppland.
/text och foto Bernt Enderborg