Historia, Annorstädes socken
Genom Brömsebofreden år 1645 blev Gotland svenskt. Före detta hade Visbys styrelse vandrat mellan olika maktfaktorer i nästan 300 år. Men sedan 1645 har alltså Gotland varit svenskt, med undantag av åren 1676 - 1679, då danskarnas i krig återvann Gotland.
Vid Strandgatan byggdes ett residens för den nya landshövdingen, och här slog sig också köpmännen ned som stod den svenska regeringen nära. Bland annat byggdes Burmeisterska huset och flera packhus restaurerades.
Tyngande skatter hämmade dock näringslivet. Krig, farsoter och hungersnöd fortsatte drabba ön i omgångar. År 1720 fanns i Visby endast 1.186 mantalsskrivna. Kyrkorna stod i ruiner, många av de övriga husen var förfallna. Visby måste vid denna tid ha varit mera av en ruinstad än någonsin förr eller senare.
Under 1700-talets lopp kom dock handel och näringsliv igång på nytt och Visby fick ett rejält uppsving. På 1740-talet indelades området mellan Adelsgatan och Södra murgatan i kvarterstomter. Fastighetsbeståndet mer än fördubblades på mindre än ett sekel och på 1780-talet hade innevånarantalet stigit till över 5 000 personer.
Befolkningsökningen medförde att byggnadsverksamheten ökade. Söderklint bebyggdes och något senare rensades det gamla slottsområdet och utstakades i 49 tomter Dessa var i stort var utbyggda omkring 1785.
I den norra stadsdelen bebyggdes åkermarken och Tranhus- och Nicolaigatorna tillkom. och därmed var innerstaden i stort sätt helt bebyggd.
Efter 1800-talets mitt ökade befolkningen och vid sekelskiftet hade staden mer än 8 000 invånare. Byggnadsverksamheten tog ny fart men i första hand sanerades befintliga byggnader. Staden blev tätare, nya hus byggdes på gårdarna, uthus inreddes till bostäder och de packhus som ej utnyttjades som bostäder togs omhand.
Allteftersom staden växte följde också krav på offentliga institutioner av olika slag. Allmän folkskola och gymnasium byggdes vid 1800-talets mitt och därmed revs hela kvarter av medeltida bebyggelse. Lasarett inrättades vid Helgeands Ruin. Ett nytt fängelse byggdes söder om hamnen. Hotell, restauranger, badinrättningar tillkom för att stimulera den begynnande turismens nytta och nöje.
På 1870-talet förbättrades Visbys kommunikationer avsevärt. En ny hamn byggdes för ångbåtstraffiken. Järnväg anlades till olika knutpunkter på ön. Ett butikscentrum utvecklades längs adelsgatan som gick från järnvägsstationen och in till Stora Torget. Den moderna butiken föddes. Tidigare hade försäljningen skett vid de gamla köpmangårdarna. nu byggdes i stället bostadshusen längs Adelsgatan om. Man öppnade skyltfönster och innehavarna inredde bostadsvåning ovanpå butiken och uthusen på gården blev till lagerlokaler. Hantverk och industri koncentrerades i huvudsak till två områden. dels vid den nya hamnen och dels längs med havet i söder, vid Kopparsvik, där ett litet vattendrag lämnade drivkraft.
Befolkningen rymdes emellertid inte längre innanför murarna. Strax före det nya seklet började allt fler områden utanför ringmuren tas i bruk som bostadsmark. Hit flyttade också verksamheter, butiker och annat som inte hade plats för innanför murarna.
Intresset för innerstaden och dess kulturminnen tog fart under 1860- och 70-talen, då staten gick in med bidrag till ruinernas och ringmurens vård och upprustning. Men för staden som helhet kom bevarandeintresset först senare. År 1910 förelåg en stadsplan, i vilken staden innanför murarna fastställdes i förefintligt skick. Området närmast muren blev utlagt som grönområde med ett nät av gångstråk.
1995 valdes Visby in på Världsarvslistan! En utmärkelse som bara ges till de platser som äger utomordentligt historiskt värde och som vårdas med omsorg.
Källa: Vägen till kulturen på Gotland, Marita Jonsson och Sven Lindqvist, Almqvist & Wiksell 1988.
/text och foto 0