Drakskatten
Saga
Vid Puttersjaus i Rute återfinns ett väldigt stenröse varur man nattetid kan se en låga stiga upp. Folk kunniga i saker om sånt som gammalt och fornt haver varit inser att en drakskatt måste finnas i röset.
För länge sen bodde en bonde i närheten, kanske från gården ovan som nog inte är Puttersjaus utan kanske "Klostret i Valla", som beslöt att pröva sin lycka. Men för att lyckas komma åt en drakskatt måste en av två betingelser vara uppfyllda: antingen måste man arbeta utan uppehåll eller så måste man tiga som muren. Det vet gutar.
Att försöka arbeta sig ner till en drakskatt i ett stort gutniskt stenröse utan uppehåll låter sig inte göras, alldeles för stort (det på bilden är nästan åtta meter högt), utan bonden bestämde sig för tystnad.
Emellertid kan drakar trolla fram både det ena och det andra. För att inte vara alldeles ensam tog bonden drängen med sig, men för att han skulle hålla tyst la bonden en yxa bredvid honom och sa att just den skulle han få i skallen om han inte höll klaffen, oavsett vad som hände.
Drängen fungerade som en avledande manöver och han höll sig alldeles tyst, trots att draken gjorde ett försök att skrämma vettet ur honom (ett glödande järn i magen) eller få honom att brista ut i gapskratt (en höna som drog ett stort lass). Och efter att bonden länge hade arbetat tyst i sitt anletes svett kröntes företaget av framgång.
När han satte spettet i kistan för att bända flög en tupp fram, satte sig på locket och försökte hugga honom i fingrarna, bonden fortsatte målmedvetet, men just när han skulle öppna kistan fick något honom att kasta en blick hemåt gården. Allting brann!
- Naj, va sakran...
Tystnaden var bruten, stenröset öppnade sig och skatten försvann ner i mörkret. Där ligger den än.
--------------
Sagan kommer från en bok som heter Sägner från Gotland av K.G Andersson, tryckt av Gotlands Allehanda i Visby 1975. Texten här är en bearbetning.
För länge sen bodde en bonde i närheten, kanske från gården ovan som nog inte är Puttersjaus utan kanske "Klostret i Valla", som beslöt att pröva sin lycka. Men för att lyckas komma åt en drakskatt måste en av två betingelser vara uppfyllda: antingen måste man arbeta utan uppehåll eller så måste man tiga som muren. Det vet gutar.
Att försöka arbeta sig ner till en drakskatt i ett stort gutniskt stenröse utan uppehåll låter sig inte göras, alldeles för stort (det på bilden är nästan åtta meter högt), utan bonden bestämde sig för tystnad.
Emellertid kan drakar trolla fram både det ena och det andra. För att inte vara alldeles ensam tog bonden drängen med sig, men för att han skulle hålla tyst la bonden en yxa bredvid honom och sa att just den skulle han få i skallen om han inte höll klaffen, oavsett vad som hände.
Drängen fungerade som en avledande manöver och han höll sig alldeles tyst, trots att draken gjorde ett försök att skrämma vettet ur honom (ett glödande järn i magen) eller få honom att brista ut i gapskratt (en höna som drog ett stort lass). Och efter att bonden länge hade arbetat tyst i sitt anletes svett kröntes företaget av framgång.
När han satte spettet i kistan för att bända flög en tupp fram, satte sig på locket och försökte hugga honom i fingrarna, bonden fortsatte målmedvetet, men just när han skulle öppna kistan fick något honom att kasta en blick hemåt gården. Allting brann!
- Naj, va sakran...
Tystnaden var bruten, stenröset öppnade sig och skatten försvann ner i mörkret. Där ligger den än.
--------------
Sagan kommer från en bok som heter Sägner från Gotland av K.G Andersson, tryckt av Gotlands Allehanda i Visby 1975. Texten här är en bearbetning.
/text och foto Bernt Enderborg