Jord må ingen sälja, om ej trångmål nödgar därtill. Då tillsäge han närmaste fränder med sockenmän och ättemän, och de pröve, vad som nödgar. Men den som giver penningar för jord utan denna prövning, han har därmed förverkat sina penningar, och han böte tolv marker till landet och andra tolv till de skyldemän, som riva köpet. Men jord är aldrig lagligen köpt, utan med tingsmännens prövning, och avraden skall stå redo under ett år.

§ 1. Med samma vittnen skall man ock sätta i pant som köpa.

§ 2. Skifta män jord, då kungöre de på tinget sitt skifte, så att båda äro tillstädes. Om någon misstror dem, då rannsake han i samma år.

§ 3. Om ej de närskylda kunna köpa jorden av den som tarvar att sälja, då köpe män i släktgrenar eller ättemän, med samma prövning, som sagt är. Men jord må aldrig köpas utom ätten.

§ 4. Om män hava jord, som ej äro i ätt, gotländska eller icke gotländska, och de tarva att sälja, då sälje de till dem, som skola ärva, om dessa förmå. Förmå de ej, då köpe hundaresmän i samma hundare, där jorden ligger. Den som bryter mot detta, böte tolv marker till landet.

§ 5. Om fjärmare man köper än närmaste frände, då skall man sätta fram avraden på tinget i det hundare, där jorden ligger, och förrän han sätter fram avraden, lagligen tillsäga den som är utom tinget, inför hans sockenmän, som skall taga emot avraden. Säljer någon sin jord, då tage avrad både kvinna och man, men ej de som förbruka den med honom. Men jorden köpe dock närskylda eller män i släktgrenar. Vilja ej de, då äro kvinnor närmare än män utanför ätten. Men säljer någon sin jord och köper annan med samma värde till större välmak för sig, då går ej avrad därav. Jord är aldrig fri från avrad, utom i det fall att allt folket säljer eller att den blir gäldad i mansbot eller att jord som giver en mark i lega blir utlovad som hemgift på fästningsstämman eller att den blir gäldad i tjuvabot. Är det flera bröder eller brorsbarn och hava de skiftat arv, eller andra skyldemän, och sälja några sin jord, då tage ingen av dem avrad av den andre, utan den som är dem närmast och håller kvar sin jord.

§ 6. Sitter någon i härs händer och gäldar för sig sin jord, då är frände närmast att återlösa den, om han vill, och giva penningar därför, sedan den andre kommer hem. Sitter bondes son eller omyndig i härs händer, då må ingen lösa honom dyrare än med tre marker silver, utom i det fall att uppdrag finnes av hans fader eller fränder; och han skall hava en tredjedel i tillägg, sådana penningar som han gav. Men han har ej rätt till mera än tre marker silver, om tvist uppstår dem emellan. Men den som har ärvd jord och ej är omyndig, han göre själv upp saken för sig, så som han bäst kan; det gäller, som han själv gör. Den lag är länder emellan, att utlänning aldrig må lösa en gotländsk man dyrare än med tre marker silver, utom om han har uppdrag av hans fader eller fränder; och han tage en tredjedel i tillägg, allt efter sina penningar. Om broder far med oskiftat gods och kommer i härs händer, då löse hans bröder honom ock med oskiftat gods. Om han far med skiftat gods, då löse han sig själv. Bröder skola lösa broder ur härs händer, så länge det är oskiftat dem emellan.

§ 7. Om någon vinst tillfaller en mera än de andra eller fynd faller på hans lott, då skola alla hava del däri, medan det är oskiftat. Om börder äga oskiftad jord, och en av dem dräper någon, då svarar envar för sina gärningar; den bötar, som dräpte.

§ 8. Ingen gotländsk mans son får skiftat av sin fader, även om han beder därom, utom i det fall att hans fader vill eller att han gifter sig med sin faders vilja. Om han vill skifta, då tage han sin huvudlott av lösören efter räkning, men fadern skall hava sin gård oskiftad, om han give sonen jordlega därav och hans huvudlott, och sonen råde sig själv att fara vart han vill. Om de hava flera gårdar, då fare sonen till någon av dem och på räkning, om han vill, så framåt ej fadern prövas vara en orådsman. Om icke gotländsk man har ogifta eller gifta söner, få de aldrig skifte av sin fader, utom om fadern prövas vara en orådsman.