Men om rättssaker, som äro ärvda efter fader eller broder eller andra fränder, skola alla söka förlikning, till dess att de förmå bjuda mansbot. Men den andre tage strax emot, om han vill, och vare en man utan skam. Men om han ej vill så snart taga emot böter, då skall man bjuda dem tre gånger inom ett år och sedan bära dem på tinget inför allt folket. Han må ännu taga emot dem där, om han vill. Annars råde allt folket över boten, men de vare saklösa.

§ 1. Samråde två eller flera och dräpa en man, då skola de alla hava en fridskrets, till dess att en vidgår dråpet.

§ 2. En frände må hämnas, om han vill, för en ung omyndig. Alla de som äga att taga arv och vilja hämnas för en ung omyndig, då är det hämnat, som någon av dem hämnas, evad det är kvinna eller karl. Den hämnden gäller, såsom om han själv hämnas. De skola och taga emot mansbot, om arvingen är ung, sedan det har kommit till den tiden, att den andre, som varit i saken, må bjuda och lösa sig från saken.

§ 3. Om gotländsk man dräper icke gotländsk man och förmår bjuda mansbot, då måste han varken fly eller draga fridskrets.

§ 4. Om icke gotländsk man dräper gotländsk man, då skyddar honom ej fridskrets, utom i det fall att han förmår bjuda mansbot.

§ 5. Om en omyndig blir en man till bane, då skall det bötas med tolv marker silver.

§ 6. Om havande kvinna blir dräpt med barn och man kan med ed styrka, att barnet var levande i hennes kved, då svärje det hennes man, om han är till. Är han ej till, då svärje den, som är henne närmast i ätt, med tre bofasta gotländsk män i samma socken och därtill så många, att de äro tolv, alla henne jämbördiga. Då bötar man för det ofödda barnet tolv marker silver, men för henne full mansbot.